Fästingen

Fästingar orsakar mycket rädsla och oro, både genom att de suger blod och att de sprider sjukdomar till människor och husdjur. En del av oron kan säkert avhjälpas genom kunskap om fästingarnas liv och leverne: Var finns det sjukdomsspridande fästingar? Hur lever de? I vilka miljöer trivs de? Hur undviker man fästingbett? Hur tar man bort fästingar från huden? Kan man skydda sig mot sjukdomarna?

Fästingar är spindeldjur, inte insekter. Det finns omkring 900 fästingarter på jorden. I Sverige finns ett tiotal arter. På det svenska fastlandet är det bara en art som ofta angriper människor. Det är den vanliga fästingen Ixodes ricinus. På Öland och Gotland finns ytterligare en art, Haemaphysalis punctata, som ibland fäster sig på människor.

Var finns den vanliga fästingen i Sverige?

Fästingen förekommer i hela Götaland, större delen av Svealand och längs Norrlandskusten, åtminstone upp till Kalix och Haparanda. Fästingen är ovanlig i nordvästra Svealand och det inre av Norrland. Exakt var nordgränsen går i dagsläget vet vi faktiskt inte. Om du svarar på enkäten efter denna artikel, kan du hjälpa oss att ta reda på hur långt norrut och västerut i Norrland det finns fästingar.

Hur ser fästingens livscykel ut?

Fästingen har fyra stadier: ägg, larv, nymf samt vuxen hanne eller vuxen hona. Fästinglarven liknar en pytteliten fästing (den ser alltså inte ut som en liten mask). Innan den har sugit blod är den gulvit, ca 0,7 mm lång och har bara sex ben. Efter sin enda blodmåltid utvecklas larven till en nymf. Innan den sugit blod är den ca 1,5 mm lång, ljust brunaktig och har åtta ben. Efter sin enda blodmåltid utvecklas nymfen till en 2-4 mm lång vuxen hanne (som sällan suger blod) eller hona. Hannen är helsvart medan honans ovansida är svart framtill och röd baktill. När honan sugit sin blodmåltid ser hon ut som en gråblå liten vindruva, ca 1 cm lång.

När man tar bort fästinghonor från hundar och katter kan man ibland se en eller flera hannar som sitter fast på honans undersida. Detta är hannar som försöker para sig med honan. Parningen går till så att hannen för över sperma med hjälp av sina mundelar från sin könsöppning till honans könsöppning.

Fästingens livscykel tar uppskattningsvis två till tre år i södra Sverige och förmodligen fyra till fem år i Norrland. Under den tiden tar fästingen tre blodmål, nämligen som larv, nymf och vuxen hona. Den suger alltså blod bara en gång i varje stadium. Under en sådan blodmåltid ökar fästingens vikt ungefär 100 gånger. Larven och nymfen måste ta sina blodmåltider för att kunna utvecklas till nästa stadium. Honan tar sitt blodmål för att kunna producera ägg. När honan har sugit blod i drygt en vecka, lösgör hon sig från sitt värddjur, ramlar ner på marken och lägger alla sina ägg - upp till 2000 - på ett och samma ställe under loppet av några dagar.

Suger alla fästingstadier blod från människor?

Larverna och nymferna suger blod från både små och stora däggdjur och från fåglar. Fästinghonorna kan bara suga blod från medelstora däggdjur, t ex katt, hund och hare, och stora däggdjur, t ex människa, rådjur och älg. Alltså kan människor angripas av såväl fästingens larver som nymferna och de vuxna honorna. Även stora marklevande fåglar som fasaner kan parasiteras av vuxna Ixodes ricinus-honor. En hare eller ett rådjur kan samtidigt ha över tusen larver, hundra nymfer och ett tiotal vuxna fästingar på sig. På en skogshare på Gotska Sandön hittade jag 2276 larver, 87 nymfer och 14 vuxna fästingar! Den haren verkade må mycket dåligt. Eftersom fästingar finns på stora däggdjur och fåglar kan sådana fästingar snabbt förflyttas långa sträckor och hamna i områden där det inte funnits fästingar tidigare.

Blodsugningen

När fästingen hittat ett värddjur och ett lämpligt ställe på huden att fästa sig på, skär och "sågar" den genom huden med sina mundelar. Att man ofta inte känner av en fästing, som sitter fast i huden, beror på att den utsöndrar saliv som innehåller bedövande och smärtstillande ämnen. Saliven innehåller också en mängd andra farmakologiskt aktiva ämnen, bland annat sådana som gör att blodet, som fästingen suger upp från värddjuret, inte levrar sig i fästingens matsmältningskanal. Larverna suger blod i 3-5 dygn, nymferna i 5-7 dygn och de vuxna honorna i 7-13 dygn. Efter avslutad blodmåltid lösgör sig fästingen från värddjuret och faller till marken. Den kan inte krypa mer än några decimeter horisontellt, men försöker så snart som möjligt hitta ett ställe med hög luftfuktighet, eftersom fästingar är mycket känsliga för uttorkning. Där fortsätter utvecklingen, inklusive hudömsningen, till nästa stadium.

Fästingar inomhus 

Eftersom våra hundar och katter ofta har fästingar kommer en del av dem att hamna inomhus efter att de har sugit blod. Någon risk att de skall föröka sig inomhus är det inte eftersom de inte klarar av den låga luftfuktigheten i bostäderna.

Fästingar på husdjur

Betydligt allvarligare är det med hundar och katter, och framförallt rådjur och harar, när de från närbelägna skogsområden för med sig fullvuxna fästinghonor in i trädgårdarna. Här kan fästinghonorna falla till marken, var och en lägga ett tusental ägg som kläcks till larver, som fäster sig på t ex smågnagare, näbbmöss och harar, och utvecklas till nymfer, som kan ha infekterats med t ex Borrelia-bakterier från värddjuren. Dessa infekterade nymfer kan därefter fästa sig på människor i trädgården med sjukdom som följd. Och detta har alltså indirekt sin orsak i att hunden eller rådjuret förde med sig fästinghonor in i trädgården.

När, hur och var söker fästingar efter värddjur?

En del fästingar blir aktiva när temperaturen i markvegetationen går över +5 grader. Vid lägre temperaturer är alla fästingar inaktiva. I Götaland och södra Svealand finns det vanligtvis aktiva fästingar från april till oktober-november med toppar i maj-juni och augusti-september. Längre norrut är fästingsäsongen kortare. De flesta fästingangreppen på människor sker under bär- och svampsäsongen, när det finns många människor och fästingar i markerna.

Det har ju blivit allt varmare. Vintern 2007/08 var ovanligt varm; då fanns det aktiva fästingar i södra Sverige och ända upp i Stockholmsområdet under februari. I södra Sverige kan vi framöver nog räkna med att påträffa fästingar under årets alla månader. Eftersom fästingar gynnas av hög luftfuktighet brukar det finnas fästingar i skuggiga, fuktiga miljöer med tät mark- och buskvegetation. Där finns det dessutom ofta rikligt med fästingarnas värddjur vilket bidrar till att öka antalet fästingar. Alskog och annan fuktig löv- eller blandskog, gärna med frodig ört- och buskvegetation är vegetation där det kan finnas gott om fästingar. Fästingen har inga riktiga ögon men kan sannolikt uppfatta ljus och mörker. De värdsöker genom att sitta stilla på markvegetationen och vänta på att ett värddjur skall stryka förbi. När ett däggdjur eller en fågel närmar sig reagerar fästingen på vibrationer från värddjuret, på dess värme, och på koldioxiden i utandningsluften samt på andra dofter från huden. Med benen griper fästingen därpå tag runt värddjurets hårstrån, päls eller fjädrar. Om värddjuret är stilla i närheten av fästingen kan den aktivt krypa fram och upp på djuret.

Finns fästingar i trädgården?

Man kan lätt undersöka om man har fästingar på tomten genom att dra ett ljust tygstycke över markvegetationen. "Hungriga" fästingar reagerar på tygstyckets rörelse och griper tag om tygets fibrer, som om det vore hårstrån i en päls. Torktumling med värme är ett effektivt sätt att avliva fästingar som sitter på filtar och kläder som man använt i fästingmarker.

Fästingens olika stadier brukar värdsöka på, i genomsnitt, olika höjd i vegetationen. Larverna håller till på marken, nymferna på marken och några dm upp, medan de vuxna fästingarna finns på marken och på örter och buskar ända upp till 1,5 m ovanför marken. Oftast hamnar en fästing först på fötterna eller benen på människor som råkar gå förbi. Om man har stövlar och byxor på sig kommer fästingen att börja krypa uppåt för att hitta bar hud. Om man dessutom har en tröja på sig, instucken innanför byxlinningen, kommer fästingen att få krypa ända upp till halsen eller huvudet för att finna bar hud att suga blod från. Myten att fästingar faller ner från träden och hamnar på huvudet är alltså bara en felaktig skröna. Fästingar kan varken hoppa eller flyga!

Om man får mängder av pyttesmå fästingar på sig från ett enda ställe på marken rör det sig nästan alltid om fästinglarver. Det beror på att fästinghonan lägger alla sina ägg i en klump på ett ställe. Dessa ägg kläcks till larver. Därför kan man ibland hitta hundratals eller mer än tusen larver på en enda kvadratmeter markyta. Nymferna och de vuxna fästingarna är mycket mer utspridda i vegetationen. En nymf och en vuxen fästing har ju i samband med blodsugningen i det föregående stadiet transporterats på ett värddjur. Dödligheten mellan varje fästingstadium är mycket hög. Därför finns det betydligt färre nymfer än larver och betydligt färre vuxna fästingar än nymfer i naturen. Alltså får man vanligtvis inte mer än enstaka nymfer eller vuxna fästingar på sig under en skogsvandring.

Av Thomas Jaenson, Professor i medicinsk entomologi, Uppsala universitet, viivilla.se april -09

Information på engelska om fästingar:

https://www.globallymealliance.org/about-lyme/prevention/about-ticks/utm_content=227601477&utm_medium=social&utm_source=facebook&hss_channel=fbp-288689384556465&fbclid=IwAR3JjL7YvaxVXVr3dnRs34_c5PwvIJHDlFBps6VrOqeG5cfWfUy8i_vveaM

Nya fästingar breder ut sig i Sverige

Ny fästing hittad i Sverige – kan vara dödlig för hundar

Nu varnar forskare för en ny sorts fästing som hittats i Sverige och Danmark. Den kan vara dödlig för hundar och även sprida flera sjukdomar till människor.

 

– Vi blev överraskade, säger Rene Bödker vid Danmarks tekniska universitets veterinärinstitut till Sveriges Radio.

Den nya fästing som hittats i Danmark och Sverige kallas för brokig hundfästing. Den har flyttat norrut i och med den globala uppvärmningen.

I pälsen på en skjuten guldschakal har forskaren Rene Bödker, från Danmarks tekniska universitets veterinärinstitut, hittat 18 stycken brokig hundfästing, även kallade dermacentor reticulatus.

– Vi blev överraskade av att hitta en guldschakal i Danmark men också att de här nya sortens fästingar kravlade runt i pälsen, säger Rene till Sveriges Radio.

 

Fästingen har från början spridit sig från Polen och Baltikum till Nederländerna och England. Därifrån har den sedan spridit sig till Danmark och Sverige.

Klimatförändringen, ett ökat antal hjortdjur i Europa, effektivt rovdjursskydd och att hundar släpps för att springa fritt på rastplatser uppges vara anledningar bakom spridningen.

 

Och det kan vara läge att varna hundägare då den malarialiknande parasit som brokig hundfästing bär på kan ge hundar sjukdomen babesios, som i sin tur kan vara dödlig.

Förutom den fara som fästingen innebär för hundar kan den även sprida ett 40-tal sjukdomar som smittar människor och inte går att förebygga med vaccin i nuläget.

– Tyvärr är det nästan en övermäktig börda som läkare och annan sjukvårdspersonal har nu när de ska kunna skilja på alla de här olika mikroorganismerna som kan orsaka sjukdom hos människa. Det kommer hit nya arter hela tiden, säger professor Thomas Jaenson vid Uppsala universitet till Sveriges Radio.

 

Hittills har man hittat tre exempel på brokig hundfästing i Sverige. En hund som blivit smittad i Frankrike och två i naturen vid Kullen och Falsterbo i Skåne.

– Den ena var på en människa. De hade varit ute och promenerat och när de kom tillbaks till bilen kröp den på benet, berättar Anders Lindström, forskare vid Statens veterinärmedicinska anstalt för Sveriges Radio.

Till skillnad från de vanliga fästingarna som finns i Sverige trivs brokig hundfästing på öppna fält, i våtmarker och älvdalar.

Mycket borrelia hos taigafästingar i Norrland

Den höga förekomsten av borreliabakterier hos taigafästingar i norra Sverige förvånade forskarna.

Borreliabakterier förekommer hos mer än hälften av taigafästingarna i Norrbotten, skriver forskare i Läkartidningen. Fåglar misstänks ligga bakom spridningen av denna farliga fästingart som nu fått fäste i Sverige.

Det var 2016 som man för första gången upptäckte permanenta grupper av taigafästingen på öar och halvöar i Bottenviken. Nu kan samma forskare visa att en ovanligt hög andel av dessa fästingar är infekterade av borrelia, varav vissa har de borreliabakterier som kan orsaka Lyme neuroborrelios, som kan ge mycket besvärliga symtom.

Dessutom kan taigafästingen sprida en farligare variant av en helt annan sjukdom, TBE, jämfört med den "vanliga" fästingen.

– På vissa öar i Bottenviken är den här fästingarten väldigt vanlig, säger Thomas Jaenson, professor emeritus i medicinsk entomologi vid Uppsala universitet, till TT.

 

Tillsammans med forskarkollegan Peter Wilhelmsson vid Linköpings universitet har han analyserat 262 taigafästingar med avseende på borrealia.

Resultatet, som de redovisar i Läkartidningen, visar att 56 procent av fästingarna var infekterade med borrelia. Det innebär en betydligt högre andel än de cirka 36 procent av den vanliga fästingen som bär på borreliabakterier.

Fästingarna var infekterade med flera av olika sorters borrelia, och som kan orsaka olika typer av sjukdomen. En av fästingarna, en hona, var dessutom infekterad av fläckfeberbakterien Rickettsia helvetica.

 

Forskarna tror att fästingarna fått fäste i den norrländska skärgården med hjälp av fåglar.

– Vi misstänker att det är gäss som är blodvärdar till taigafästingen. Gässen häckar från april till juni på de här öarna och det är då den här fästingen är aktiv där, säger Thomas Jaenson.

Bland de vanliga fästingarna är det oftast nymferna som suger blod från människor, medan det oftast är vuxna honor som gör det hos taigafästingen.

Den snabba jättefästingen mer aggressiv - SVA efterlyser exemplar av 2 olika sorter

I sommar har en jättefästing påträffats i Sverige. Den är mer aggressiv och snabbare än den vanliga fästingen. SVA tror att det kan finnas fler och uppmanar ägare till hästar och kor att hålla extra koll på sina djur.

I sommar har man hittat ett exemplar av en fullvuxen Hyalommafästing, enligt Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA. Fästingen kan bli två centimeter lång som blodfylld. Den är aggressivare och snabbare än den fästing vi är vana vid i Sverige. Jättefästingen är också mer aktiv och jagar själv en värd att attackera.

Fram till i dag har man observerat två arter av släktet Hyalommafästingen i Sverige: flyttfågelfästingen och den så kallade Hyalomma rufipes, som på engelska heter the hairy hyalomma, eftersom den har hår på delar av kroppen.

– Flyttfågelfästingen kommer egentligen till Sverige varje år med flyttfåglarna. Men förra året var första gången vi påträffade ett 40-tal Hyalomma-fästingar, av båda arterna, som hade blivit fullvuxna och könsmogna. De som kommer till Sverige med fåglarna är larver eller nymfer, som sedan behöver värme för att ömsa skinn och i och med det bli fullvuxna, säger Anders Lindström.

En teori är att de kunde utvecklas tack vare förra sommarens extremhetta. De påträffades till största delen i mellersta och södra Sverige, men även i Gävle och södra Norrland.

– De hittades på hästar. Det beror förmodligen på att man ryktar och pysslar om hästar mycket, hade man skött om kor på samma sätt hade man säkert hittat många fler, säger Anders Lindström.

Hyalommafästingen attackerar helst större däggdjur som hästar och kor, men kan även ha andra djur och människor som värddjur.

SVA uppmanar nu ägare till både hästar och nötkreatur att vara uppmärksamma på ovanliga fästingar och skicka bilder på dem till SVA, som hör av sig om man vill ha de inskickade (se faktaruta).

– Det vore jättebra om även ägare till nötkreatur kan titta lite extra efter fästingarna, det skulle vi vara tacksamma för, säger Giulio Grandi, forskare och parasitolog på SVA och SLU.

Han tillägger att Hyalommafästingen nästan alltid brukar sitta på djurens bakkropp.

– Man gör på precis samma sätt som med vanliga fästingar. Men de är snabba och kommer att försöka fly, så det kan vara lite svårt att fånga in dem. Ett tips är att försöka stoppa in dem i en påse och lägga i frysen.

 

Hyalommafästingen kan bära på smittor som är skadliga för både människor och djur. Den kan bland annat bära på piroplasmer, parasiter som kan orsaka allvarliga sjukdomar hos flera djurarter. I Sverige är piroplasmos inte ovanligt hos nötkreatur och den smittan sprids även med vanlig fästing.

– Hyalommafästingen kan dock överföra nya bakterier som kan drabba nötkreatur, även om sannolikheten är låg, säger Giulio Grandi.

Den kan också överföra piroplasmer till hästar, en smitta som i dag inte finns hos hästar i Sverige. Hyalommafästingen kan också överföra Krim-kongo blödarfeber och rickettsios till människor, som båda är allvarliga sjukdomar. Sjukdomarna har dock inte påvisats hos fästingar i Sverige. Men i Tyskland hade man förra året fått in och undersökt 18 hyalommafästingar och hälften av dem bar på rickettsios.