Norvect Föreläsningar maj 2015

Gad Baneth

Gad Baneth är professor i veterinärmedicin med fokus på parasitologi och infektionssjukdomar

vid veterinärmedicinska institutionen Hebrew University i Israel. Med lång

forskarbakgrund både i Israel och i USA, är han också verksam vid European College of

Veterinary Clinical Pathology och ytterligare andra institutioner världen över. För närvarande

medverkar han i studier av zoonoser och veterinärmedicinska sjukdomar i södra Europa,

Medelhavsområdet, Uzbekistan, Etiopien och Sydamerika. Dessa studier finansieras bl.a. av

EU, Bill & Melinda Gates Foundation och andra internationella forskningsinstitut. Han är

rådgivare för European Food Safety Authority när det gäller parasitsjukdomen Leishmaniasis

och hans forskningsfält rymmer kartläggning, diagnos och behandling av sjukdomar som bl a

innefattar borrelia, babesia, ehrlichia hos hund, hepatozoonos (fästing-sjukdom hos hund,

finns i Europa och USA) och dirofilariasis (hjärtmask).

Professor Baneths första föreläsning handlade om Babesia, en grupp fästingburna

protozoa-infektioner som kan smitta mellan djur och människa, sk zoonoser.

Världen över smittas både människor och djurarter av olika Babesia-stammar som infekterar

de röda blodkropparna som förstörs och orsakar allt från mindre allvarliga manifestationer till

svåra systemiska sjukdomstillstånd. 1956 konstaterades det första bekräftade fallet av Babesia

hos en människa och har sedan dess ansetts som en allvarlig och i vissa fall livshotande

zoonotisk infektion, speciellt hos personer som fått mjälten helt eller delvis bortopererad.

Babesia divergens, som är en parasit hos boskap, har i Europa visat sig vara den mest

framträdande orsaken till Babesios hos människa.

I USA är det framför allt i de östliga delarna av landet som stammen Babesia microti är orsak

till allvarliga infektioner, även hos personer med intakt mjälte. Denna infektion som sprids av

gnagare har också rapporterats i Europa, och flera studier visar att den finns hos fästingar i

både de norra och de centrala delarna av Europa. Flera nyupptäckta arter av Babesia har

erkänts som orsak till sjukdom hos människa. En av dessa är Babesia venatorum, en parasit

hos rådjur som sedan sprids till människan via fästingar. Den har hittills rapporterats i Italien,

Österrike och Tyskland. Också i Kalifornien rapporteras olika varianter; Babesia duncani och

ytterligare andra stammar som ännu inte är fullständigt kartlagda.

Anledningarna till att babesia-infektioner ökar i populationen är komplexa. Bidragande

orsaker är troligast ekologiska förändringar, ett ökande antal känsliga och mottagliga

individer (personer med nedsatt immunförsvar, HIV-infekterade samt spridning av babesiaparasiter

via blodtransfusioner) samt ökad kunskap om dessa parasitinfektioner.

Prof. Baneths andra föreläsning behandlade Ehrlichia (Anaplasma), infektioner

som sprids via fästingar till djur och människa. Infektionen Ehrlichia canis har varit känd för

att orsaka ehrlichia hos hundar och andra besläktade djur sedan 1935. Hos människan

upptäcktes infektionen först 1987, i USA, (Human Monocytropic Ehrlichiosis, HME). Dessa

båda stammar är nära besläktade och använder monocyter som värdceller.

Andra typer av Ehrlichia-stammar som t e x Ehrlichia Ewingii, infekterar granulocyterna och

förorsakar sjukdom hos både hundar och människa. Bakterien är nära besläktad med

Anaplasma phagocytophilum vilken orsakar infektion hos både husdjur och vilda

djurpopulationer. Olika fästing-stammar av arten Ixodes sprider smittan Human Granulocytic

Anaplasmosis (HGA) på norra halvklotet.

Den geografiska spridningen av dessa infektioner hänger samman med fästingarternas

utbredning. De uppvisar en liknande symtombild som innefattar feber, huvudvärk, problem

med antal röda och vita blodkroppar och ökad leverenzym-aktivitet. Neurologiska problem är

mest framträdande när det gäller HME och kan uppträda samtidigt med andra fästingburna

infektioner som Borreliosis och Babesiosis (orsakad av Babesia microti). Ehrlichiaformen

som smittar hundar uppvisar två varianter; en akut med feber och blödningstendenser,

(diathesis och trombocytopeni) samt en kronisk form med benmärgssuppression och

pancytopeni (brist på alla blodkroppar) som följd.

En relativt nyupptäckt intracellulär bakteriestam, ”Candidatus Neoehrlichia mikurensis”,

besläktad med Anaplasma-familjen, orsakar allvarlig sjukdom med feber och blodförgiftning

hos människor. Den upptäcktes först hos råttor (Rattus Norvegicus) och fästingar av arten

Ixodes ovatus i Japan. Det senaste decenniet har man nu rapporterat fall i Europa, Asien och

Afrika som sprids via fästingar, främst Ixodes ricinus i Europa och i övriga områden andra

Ixodes-arter .

Ovan nämnda Neoehrlichia är ett exempel på en nyupptäckt, ökande fästingsmitta som har

varit känd endast de senaste 10 åren och som har visat sig vara spridd i ett antal geografiska

regioner.

Liksom andra fästingburna smittor har den troligen länge cirkulerat inom djurpopulationer

och fästingar innan den dyker upp som förklaring av sjukdomstillstånd hos människan.

Den tredje föreläsningen av Prof Baneth behandlade Dirofilaria – ökande

filaria-infektioner (rundmaskar/nematoder) i Europa.

Filariainfektioner används ofta som benämning på en grupp infektionssjukdomar som

samtliga orsakas av nära besläktade rundmaskar (nematoder). Sjukdomen är en vektorburen

zoonos, det vill säga en sjukdom som kan överföras från djur till människa.

Dessa zoonoser sprids av insekter som varierar från region till region. Några filariska arter är

mycket patogena organismer och kan förorsaka livshotande sjukdomstillstånd, medan andra

arter associeras med en asymtomatisk symtombild eller ger symtombild av mindre allvarlig

art.

Dirofilaria immitis och Dirofilaria repens är två filariska arter som sprids via myggor. Dessa

infektioner är på uppgång i Europa, sprids allt längre norrut, och smittar hund, katt och

människa. Filaria orsakat av D. Repens och som sprids av olika mygg-arter, förekommer i ett

antal regioner idag: Medelhavsområdet, södra Europa, Afrika och Sydostasien samt

rapporteras allt oftare i Öst- och Central-Europa.

Hundar, katter och rävar är värddjur för denna infektion medan människor som smittas inte

för smittan vidare, utan blir vad man kallar en ”dead end host”.

Hos hundar uppvisar infektionen symtom som svullnader i huden, hyperpigmentering eller

subkutana granulom innehållande rundmaskar.

Hos människan förökar sig masken i bindväven och förorsakar en inflammatorisk respons

som resulterar i svullnader/knutor runt masken. Dessa kan misstas för tumörer/cystor och

behandlas då felaktigt med kirurgi. Infektion med D. Repens hos människa kan bl a visa sig

som svullnader/knutor i lungor, könsorgan hos mannen, bukhinna och bindhinna samt

bröstvävnad. Infektioner kan kvarstå i upp till 8 år och kan hittas hos människor som vistats i

smittområden.

Dirofilaria immitis (hjärtmask) är främst en smitta som drabbar hundar i många delar av

världen. Hjärtmask hos hundar och vilda hunddjur kan förorsaka svåra skador på lungor,

hjärta och njurar och förekommer i södra Europa, Nord- och Sydamerika, Afrika, Asien och

Australien.

Hos människan, som också kan smittas av denna patogen, uppvisar symtombilden likheter

med den tidigare beskrivna Dirofilaria repens.

Wolbachia är en gram-negativ bakteriell endosymbiont (en organism som lever inuti en annan

organisms celler). Dessa har hittats i vissa filariska maskar och har visat sig överföras via

äggen (transovarial överföring) i bl a Dirofilaraia immitis.

Förekomsten av dessa bakteriella endosymbionter i filariemaskar öppnar vägar för ytterligare

diagnosmöjligheter och behandling. Tetracycliner torde vara ett alternativ då denna substans,

genom att döda bakterien som lever i symbios med masken, skulle kunna påverka

filariemaskens livslängd.

Värt att notera i samband med denna redovisning av Gad Baneths

föreläsningar, är att årets Nobelpris i medicin (2015) gavs till tre forskare som

upptäckt läkemedel som behandlar infektioner av just sådana parasitmaskar

som ovan nämnts, och malaria, som också är en parasit, men av intracellulär

art. Enligt Hans Forsberg, Nobelförsamlingen, har få Nobelpris gått till

pristagare som gjort större mänsklig nytta än årets. Forskarna har tagit

behandlingen av parasitsjukdomar till en helt ny nivå, enligt experter.

I ett uttalande i SvD den 6/10 2015, säger infektionsforskaren och läkaren Jonas

Bläckberg i Lund att ”Det är ju fantastiska upptäckter. Parasitsjukdomar

drabbar otroligt många människor och är globalt väldigt vanligt, men i vår

lilla del av världen pratar vi inte så mycket om det”